Beskrivning
Kyrkan började byggas under 1100-tal eller tidigt 1200-tal, och bestod då av långhus med nord- och sydportal samt ett kor med rakt avslut. När kyrkan under 1300- och 1400-talen utvecklades till ett populärt vallfartsmål inom S:t Olofskulten kunde en utbyggnad av kyrkan finansieras genom pilgrimsgåvorna. Ett tvåskeppigt långhus i tre travéer, övervälvt med stjärnvalv, tillbyggdes i västlig riktning. Det ursprungliga långhuset valvslogs också och kom att fungera som kor. De ursprungliga syd- och nordportalerna sattes igen. Det nya långhuset försågs med port i norr, söder och väster. Sydporten är än idag intakt med en medeltida, järn-skodd trädörr som möjligtvis kan vara den ursprungliga. Två högt sittande fönsteröppningar i västväggen kan också vara ursprungliga. En ny triumfbåge murades mellan det romanska och det nya, gotiska, långhuset. Den äldre triumfbågen murades igen, men det är inte fastställt vid vilken tidpunkt. Utrymmet fungerade under några århundraden som gravkammare men gjordes under 1800-talet om till sakristia och sammankopplades återigen med kyrkorummet genom en nyupptagen dörr. Valv och väggar i kyrkan försågs med kalkmålningar som har daterats till tidigt 1400-tal. Kyrkan ska före reformationen ha haft nio altare, av vilka fyra stycken återstår idag; Högaltaret, Treenighetsaltaret, Sankta Annas altare och Jungfru Marias altare. Sannolikt tillkom vapenhus till syd- respektive nordportalen under 1400-talet. Det norra vapenhuset revs före 1819. Det södra vapenhuset till-byggdes tidigt på höjden med en klockstapel av trä, som under 1870-talet revs till fördel för en murad konstruktion. Denna tillbyggnad var del av en karaktärsomdanande renovering under ledning av arkitekt Helgo Zettervall. Långhusets och korets östra gavelmurar, vars medeltida tinnar tagits bort i samband med en renovering år 1814, försågs åter med tinnar. Vid renoveringen murades de flesta fönsteröppningar om och förstorades enligt tidens ideal. Kyrkans tak var så sent som på 1800-talet täckt med blyplåt. Plåten såldes till förmån för bygget av en ny skola och kyrkan täcktes istället med papp på trekantslister samt träspån. Under 1920-talet ersattes pappen med svartplåt. Senare har pappen ersatts med taktäckning av tegel. Kring 1950 genomfördes en större interiör renovering under ledning av den dåvarande domkyrkoarkitekten Eiler Graebe. De medeltida målningarna frilades, bänkkvarteren decimerades i både långhuset och koret genom att de främre bänkraderna, i koret två rader och i långhuset en rad, togs bort. I koret gick bänk-kvarteren tidigare hela vägen fram till tribunbågen. Bänkar som stått framför S:ta Annas altare togs också bort. Hela bänkinredningen byggdes om för att öka sittkomforten och bänkryggarna fick enhetlig höjd. I samband med att centralvärme med bänkvärmare installerades, lyftes golvet på flera platser i kyrkan och återlades på nya bjälklag. De befintliga kvadratiska golvplattorna av tegel återanvändes. Det nya värmesystemet gjorde att kaminen i långhusets mitt blev överflödig och togs bort. En ny altarring tillverkades efter ritning av Graebe och predikstolens trappa ändrades. I samband med dräneringsarbeten kring kyrkan upptäcktes resterna av en äldre trappa vid ingången i väster. Trappan låg ca 50 cm under dagens trappa, med sättsteg av kalksten lagda i en blandning av mindre sten och bruk. Trappan var som bredast 6 meter. Senare under 1950-talet restaurerades altarskåpet på högaltaret. Detta hade sedan mitten av 1800-talet varit bemålat med vit oljefärg vilken vid detta tillfälle togs bort, skulpturernas bemålning var efter detta i stort sett trärena. 1970 revs orgelläktaren från 1893/94 och orgeln ersattes av en mekanisk dito som placerades i kyrkans nordvästra hörn. En ny orgelfront ritades av arkitekt Torsten Leon-Nilson, som var den som ledde hela renoveringsprojektet. Kyrkans samtliga ytterportar nytillverkades i ek, enligt uppgift efter samma modell som de befintliga dörrarna. På 1990-talet byttes bänkradiatorerna från 1950-talet mot nya bänkvärmare och innerfönster med järnbågar installerades. Under tidigt 2000-tal ersattes det gamla värmesystemet med ett vattenburet system vilket medförde att delar av trägolven i bänkkvarteren byttes och isolering under bänkarna tillkom.
