Beskrivning
Göran Månsson, Haverös röst i den nutida folkmusikvärlden, hanterar sina flöjter och pipor som få. 2002 gav han ut sin första soloskiva, Inland. Nu är det dags för nummer två, Mon, som också den bland annat samlar låtar från hemmavid. Här finns granskogen, Sörgårdsromantiken, naturmystiken och allt det vi förknippar med folkmusik. Ändå är det modern musik; Göran Månssons stora förråd av blåsinstrument med skiftande klangfärg vilar på gitarr och bas, som är lättaccepterade för öron vana vid populärmusik. Men det är ingen anpassning till döds: ödsligheten och det vilda finns där, och musikerna använder gärna materialet för improvisatoriskt skapande, vittjar alla effektförråd som står till buds och visar att de håller hög klass som instrumentalister. Det är svängigt, trolskt och suggestivt. Influenserna av folkmusikjazzen i Jan Johanssons efterföljd är stark. Ett och annat tangerar varmblodigare kulturers folkmusik men är inte lånat utan härrör från människosläktets gemensamma musikgener. Vissa pipor har det lilla pyset i tonen som gör klangen diffus och avlägsen, som när höstdimman sveper in i själen. På något spår får kontrabasflöjten agera en sorts bastuba á la trädstam. Ett komiskt inslag är "Kubbfunk", ett solo på subkontrabasblockflöjt som lär se ut som ett uppstaplat kubbspel, och som även låter som om ett sådant gick runt och skrammeldansade och sjöng med basröst. Eller som en ovanligt virtuos och tonrik didgeridoo. Begränsningarna ligger inte i skicklighet, lekfullhet och spelglädje, utan i det faktum att ett litet instrumentarium och en homogen klangvärld är svår att variera, hur mycket man än försöker. Folkmusiken har sitt speciella tonspråk och det är lätt hänt - kanske oundvikligt - att det blir mycket av samma. Samtidigt är detta en skiva att slappna av och drömma till. En relaxskiva med mer än relaxmusik.
