Rådhuset (Örebro)

Beskrivning

1850-talets rådhus låg på samma plats som dagens rådhus, vid Stortorget. Stadsvapnet i sten från det gamla rådhuset finns bevarat i trapphuset på det nuvarande. Såväl då som nu, fungerade platsen som en samlingsplats för stadens invånare. Några dagar efter den stora stadsbranden har landshövdingen samlat örebroarna. Klungan av människor som står framför rådhuset på Stortorget är trötta och förfärade. Att de svarta trähögarna en gång var familjers hem, företag och butiker är svårt att förstå. Staden har brunnit ner och det enda som höjer sig över marken är eldstäderna. De står kvar, intakta som svarta pelare i förödelsen. Lotten sveper blicken över staden i askan och tänker på de 1200 människorna som nu är hemlösa. Var ska de bo? Var ska Johan, hennes nyvunne vän, bo med sin familj? Hur ska det gå för alla köpmän och hantverkare som har förlorat sina livsverk i lågorna? Magasinen med vete och råg brann upp, så vad ska de äta? Landshövdingen berättar för folket att en nödhjälpskommitté har tillsatts och snart kommer med förnödenheter. Han prisar alla goda och modiga insatser som stadens invånare har gjort och Johan sträcker omedvetet på sig. Han har tänkt mycket på hur Lotten och han räddade livet på Karl i det brinnande huset. Sedan dess har han inte sett sin klasskamrat – men Lotten och han har hållit ihop och hittat tillfälliga sovplatser, mat för dagen och trygghet med varandra. Just när de står och lyssnar på landshövdingens tal om hjälteinsatserna, känner han hur några rör sig bakom honom. Han anar, snarare än ser, att de bildar en ring och plötsligt står Johan och Lotten i mitten av den. Johan får med ens ont i magen och väntar sig elaka ord, hånskratt och vassa småsten – som det brukar bli när han hamnar i centrum. Men istället ser han Karl ta ett kliv fram och sträcka ut sin hand. Den är bränd och sårig, men han skakar vänligt hand med dem, en i taget. Sedan tar Karl till orda och berättar med bestämd stämma om hur det gick till, den där natten då Johan och Lotten räddade honom från att bli innebränd. Johan ”Så tack Johan och Lotten, för att ni räddade livet på mig”, avslutar Karl. Lotten ser Johans röda öron glöda starkare än vanligt. Men den här gången är det inte av skam, utan av stolthet.