Gruvarbetaren i Herräng

Beskrivning

Gruvarbetarnas vardag började Kl 06.00 varje vardag måndag-lördag. De lämnade sin fyllda unikabox i ”futten” innan de tog sig ner i den mörka gruvan. Maten i unikaboxen var den lunchmat som hustrun hade lagat kvällen innan. Oftast samma mat som till kvällsmaten. De bar med sig karbidlampor för att lysa upp sin arbetsplats. Gruvorterna dröp av fukt, dammet yrde och satte sig i porerna på ansikte och händer. Därtill kanske man hade löss eller annan ohyra. Toaletter fanns inte. Man borrade in i berget och fyllde hålen med sprängämnen. Efter 6 timmar tog man sig upp för en välbehövlig matrast. Då hade man laddat sprängämnena så detonationen skedde när gruvan var tom. Med bävan gick man åter ner i gruvan. Nu var rasrisken stor. Oro för att inte alla sprängämnen detonerad var mycket stor. De levde ofta med känslan av att kanske aldrig mer få se hustru och barn. Nu började lastning av järnmalmen på kärror för vidarebefordran i korgar upp till dagens ljus. Mycket trötta, slitna och hungrig a kom männen hem till fruar och barn. Ute på den öppna vinden hade varje familj sin kommod. Där hade frun ställt fram iett handfat med varmt vatten, tvål och en hemvävd handduk att tvätta bort den värsta smutsen med. Det hostades och snörvlades under proceduren. Stendammslunga var vanligt! Orsakad delvis av att det inte fanns någon som helst skyddsutrustning vid det hårda arbetet i gruvan. Glupskt åt han sin mat, la sig sedan på sofflocket för en välbehövlig tupplur. Senare på vardagskvällarna träffades männen och diskuterade de urusla och bitvis farliga arbeten de utförde. Diskussionerna var ofta hetsiga. Något måste göras! Man fick inte samlas i samhället på bolagets mark utan man träffades precis på gränsen till Herräng. Här började man organisera sig och nu bildades den fackförening som skulle föra arbetarnas talan. Sakteliga blev arbetsförhållandena bättre. När man någon gång besökte brukspatron på hans kontor var det att ta av mössan och buga. Självklart fanns det ljusglimtar i tillvaron. Fisketurer med familj och vänner, kortspel och naturligtvis en liten hutt på lördagskvällen. Ungkarlar fanns det alltid i gruvorna. Det ingick ofta att familjerna var tvungna att inhysa dem hos sig. Det blev trångt och mer mat skulle lagas och en unikabox till fyllas med mat. För att inte tala om den tunga tvätten. Naturligtvis betalade de för sig, men…. Fanns det något kök kombinerat med rum ledigt kunde de bo där med egen hushållerska.