Beskrivning
Den stora byggnaden öppnar sig åt Vasagatan med en entréhall med höga gjutjärnskolonner. Genom denna förs man in i stationshallen - ett ljust och väldigt rum - över detta spänner stora bågar i träkonstruktion. Vid 50-talets fasadrenovering har exteriörens livliga renässansdetaljering skövlats, men i volymfördelningen med mitt- och sidopaviljonger och i pilastrar och gavelkrön känner man den plastiska franskinfluerad palatsstrukturen. Källa: Andersson, Henrik O och Bedoire, Fredrik, Stockholms byggnader: en bok om arkitektur och stadsbild i Stockholm, Lund 1973. ISBN 91-518-0051-9 Stationshusets volymgruppering med markerat mittparti, mellanliggande längor och sidoflyglar skilde sig inte från flertalet av Edelsvärds övriga stadsstationer, men här var dimensionerna betydligt utökade. Formspråket blev renässansens, ett stilval som säkert ansågs speciellt passande i huvudstaden. På en sockel av granit vilade den rusticerade bottenvåningen genombruten av rundbågade dörrar och fönster. De tre våningarna åtskildes av gesimser. Fönsteromfattningarna hade våningsvis skild karaktär. Kannelerade joniska pilastrar i kolossalordning och attika accentuerade mitt- och sidorisaliterna. En krönande takgesims med tandsnitt löpte runt hela byggnaden nedanför det ursprungligen helt flacka taket. Ingen annan svensk stationsbyggnad blev föremål för en så omfattande konstnärlig bearbetning som Stockholms. Ovan mittpartiets fem arkadbågar, som ledde in till den rymliga vestibulen, löpte en fris med kommunikationssymboler i cementrelief och på entablementet mellan fem rundbågsfönster placerades fyra cementskulpturer av bildhuggaren C. A. Söderman. De personifierade jordbruket, handeln, industrin och strategin. Mittpartiets attika kröntes av riksvapnet mellan de av Oskar Berg utförda skulpturerna Svea och Göta. Nedan dem anbragtes det obligatoriska stationsuret. Stationshusets väldiga dimensioner motsvarade inte alls av en lika imponerande banhall. Den täckets av ett enkelt sadeltak buret av fackverkstakstolar av järn. Banhallen sammanlänkades med stationshuset medelst ett plattformstak uppburet av en järnbalk som vilade på järnkolonner. Banhallsgavlarnas järn och glaspartier och flertaliga takfönster försåg hallen med ljus. Projektskisser från 1860-talet visar att Edelsvärd tänkte sig banhallens kortsidor med en stor mittbåge flankerad av trevåinga tornbyggnader med skulpturer och flaggprydda lanterniner, vilket gav intryck av effektfull stadsport. Antagligen måste det storstilade projektet överges av sparsamhetsskäl eftersom stationshuset blev dyrare än beräknat. Anläggningens planlösning utformades enligt Edelsvärds gängse principer med vestibul, biljettförsäljning och bagageexpedition i mitten och med första- och andra klass väntsalar i direkt anslutning till vestibulen. Byggnadens bottenvåning innehöll även en kunglig väntsal och en mängd tjänstelokaler för polis, portvakt, biljettryckeri m.m. De övre våningarna inrättades för järnvägsstyrelsen och dess underavdelningar, ämbetslokaler för två av trafikdistrikten och arkitektkontorets två rum. Till en början inreddes också tjänstebostäder i stationshuset bland annat för banöverdirektören, biljettförsäljaren och ett par vaktmästare. KÄLLA: Linde Bjur, Gunilla, Arkitekt vid industrialismens genombrott: Adolf Edelsvärd - en yrkesbiografi, Borås 1999. ISBN: 9185198161 400:00
.png)